Exploateringsingenjör Eva Grönberg har varit med och bidragit till Trollhättans utveckling, exempelvis vid tillkomsten av det nya handelsområdet på Överby Västra. ”Att få vara med i en process under en längre tid, att se saker och ting växa fram, hitta lösningar som blir ett konkret resultat av det du jobbar med – det är roligt”, säger Eva Grönberg.
"Det roligaste jobb man kan tänka sig"
Först tänkte hon sig sjukgymnast, men det blev exploateringsingenjör. Det har hon aldrig ångrat. – Det blev det bästa tänkbara, det är det roligaste jobb man kan tänka sig. Särskilt andan i Trollhättan har varit så bra, det har alltid funnits kreativitet och en vilja att skapa något tillsammans, säger Eva Grönberg.
Som ung hemma i Uddevalla kretsade Eva Grönbergs tankar kring att utbilda sig till sjukgymnast.
– Jag trodde att det skulle passa mig. Jag har alltid tyckt om att röra på mig och idrotta, men jag kom inte in på utbildningen så då fick jag tänka ut något annat, berättar hon.
Via SYO-konsulten fick hon med sig broschyrer hem för att få guidning i sitt kommande yrkesval, vilket gav resultat.
– Pappa satt och bläddrade i en av broschyrerna och hittade en sida om lantmätare och sa: ”Detta kunde väl vara något för dig?” Jag orienterade på den tiden och var van att läsa kartor, så kanske det ja, minns Eva.
För att få mer kött på benen sökte hon upp en lantmätare som arbetade på lantmäterimyndigheten i Uddevalla. Han pratade sig varm om yrket och utbildningen, vilken var lokaliserad till Stockholm. Eva tyckte att det lät intressant, så hon sökte den 4-åriga utbildningen och kom in.
Sökte 60 jobb
Hennes första kontakt med ämnet exploatering kom under utbildningstiden. Det var också det ämne som hon tyckte var roligast. Arbetsmarknaden för exploateringsingenjörer var dock inte den bästa när hon utexaminerades i början av 80-talet.
Hennes första anställning blev istället på länsrätten, där hon arbetade med överklagande av fastighetstaxering – under tiden sökte hon 60 andra jobb.
Vad kände du när du inte fick något av jobben?
– Jag är rätt kallsinnig, säger Eva och skrattar innan hon fortsätter:
– men tänkte att det löser sig nog.
Vilket det gjorde. En värderingstekniker från ett privat företag fick upp ögonen för Eva när hon föredrog ett ärende. Det resulterade i en anställning på företaget som fastighetsvärderare 1984. Därefter tillträdde hon en tjänst som exploateringsingenjör på Haninge kommun 1987, men ett par år senare längtade Eva och hennes man hem till västkusten och Uddevalla, dit flyttlasset gick 1989.
Max sex år på samma arbetsplats
Med sin barndomsort som utgångspunkt arbetade Eva sedan som lantmätare på Uddevalla kommun och sedan som exploateringsingenjör och samhällsbyggnadschef på Munkedals kommun. 2003 hamnade hon på Trollhättans Stads exploateringsavdelning.
Och där har hon blivit kvar.
– Innan jag kom hit hade jag aldrig varit på samma arbetsplats längre än 6 år, men åren har rullat på för jag har haft ett så roligt jobb med väldigt bra arbetskamrater och bra förutsättningar.
På vilket sätt har det varit roligt?
– Att få vara med i en process under en längre tid, se saker och ting växa fram, hitta lösningar som blir ett konkret resultat av det du jobbar med – det är roligt! Sedan är vi en del i det hela. Exploateringsingenjören kan inte göra allt själv, utan det krävs att flera andra professioner är med och samarbetar för att slutresultatet ska bli så bra som möjligt.
Vad gör en exploateringsingenjör?
– Vår uppgift är att se till att detaljplanerna genomförs och går att genomföra. Det är problemlösning och processer, men ju mer vi jobbar med det, desto mer kunskap får vi om hur vi kan göra. På senare år har det blivit lite mer komplexa processer, det är fler intressen att ta hänsyn till, säger Eva och exemplifierar:
– Hur dagvattnet på Överby ska tas om hand, hur vi gör med salamandrar om en bäck ska ledas om, eller med fladdermöss på Vårvik när den nya bron ska byggas och så vidare.
Bidrar till Trollhättans utveckling
En viktig anledning till att Eva har blivit kvar i 16 år tillskriver hon den anda och kreativitet som funnits – och finns – i Trollhättan, en vilja att skapa och hitta lösningar tillsammans.
– Och att se ett slutresultat när man åker runt i Trollhättan, att det här eller det här har byggts, att se samhället utvecklas är väldigt tillfredsställande.
Men förändringar i stadsbilden tar också tid, för bakom tillkomsten av varje nytt kvarter, villaområde, eller köpcenter ligger väldigt mycket arbete.
– Den här typen av processer behöver ta tid, för det är då du undviker att göra så många fel. Det är många avvägningar av olika intressen som måste göras. Efteråt kan man ha synpunkter på hur det blev, men jag vet också vilka andra alternativ som fanns på bordet, hur förutsättningarna såg ut och vilken kunskap vi hade då.