Skåp i rörelse

Relaterad information

Intervju: Roland Persson

Inför invigningen av konstverket Skåp i Rörelse berättar Roland Persson om det nya konstverket i Trollhättan och hur han går till väga i skapandet av ett offentligt verk. 

Roland Persson skapar genom att gjuta av och kombinera olika vardagsobjekt, ofta med hög detaljering. Virkade spetsar, slitna tampar och flagat trä. Jag frågade honom vad det är som lockar i att återskapa dessa vardagsobjekt.

Han svara att det handlar snarare om vad objekten är laddade med. Det är inte vilket vardagsobjekt som helst. Det är inte slumpartat. När han skapar sina offentliga verk utgår han från platsen och försöker tillföra något som saknas. När han tillför en kudde så saknas det något mjukt, där en handgjord kudde också kan vittna om att den skapats med kärlek.

Den här gången blev det ett skåp som tittar in mot stan. Roland berättar att han tycker om känslan han får av att se möbler ute på gatorna. Det påminner honom om Berlin där han bodde en period. – ”Det löser upp gränsen mellan inne och ute.”

Roland väljer ofta föremål med låg status, något som är lite avigt och inte för uppenbart. Han vill inte avbilda en stol utanför en stolfabrik. Mycket energi läggs för att hitta rätt ton. Detta sker såklart både i mötet med andra människor och miljöer.

Det här skåpet hade Roland hemma. Det är modifierat från sin originalutformning där alla lådor var lika stora. Annars hittar han ofta objekten på loppisar. Han berättar att han en gång gick in på en loppis och där hundra vaser stod uppställda på ett bord.  – ”Det var så maffigt och drabbade mig direkt.” Så han köpte alla vaser. Något år senare användes vaserna för att skapa ett offentligt konstverk.

Ibland letar Roland aktivt efter föremål som talar på sättet han söker. Andra grejer har han på lager, som vaserna. Och repen vi ser här i Skåp i rörelse har han köpt på Biltema. När Roland sa att Biltema är en plats man kan finna mycket konstnärsmaterial svarade jag att många grejer i butiken ter sig helt abstrakta för mig som inte känner till funktionen av olika rep, verktyg och mojänger. Roland berättar då att hans pappa hade en traktorverkstad när han var barn. Och att reservdelar kunde hamna och användas till lite vad som helst. En tung reservdel var brevpress. På så sätt blev objekten snarare former än funktioner i driften av en traktor. Något han tror påverkat hans konstnärskap.

Vad är skillnad i hur du som konstnär närmar uppgiften att skapa konst för gallerirummet jämfört med ett offentligt konstverk?

 - ”Allt skiljer sig!”

Roland säger att gallerirummet oftast är friare, att det finns en ansats att skapa ett blankt blad inom den vita kuben.

 – ”Det är inte alltid det fungerar men ambitionen med gallerirummet är många gånger att skapa en isolerad tillvaro där det som är utanför inte berör lika mycket som i det offentliga rummet. I arbetet med ett offentligt konstverk måst man ta allt i beaktning. Historia, sociala och praktiska parametrar. Ett konstverk förhåller sig brutalt till sin omgivning. Betraktaren kan vara alla typer av människor med alla typer av erfarenheter. Man kan också utgå från ett annat sätt att uppleva konstverket, under ett års tid eller som en direkt punsch. Men i slutändan måste konstverket kunna stå för sig själv.”

Vilka tankar och idéer ledde dig till konstverket vi ser framför oss idag?

Det här konstverket skapades med en annan plats i åtanke. Roland gick runt på platsen och slogs av att man ville sätta sig ner. Lådorna har alltså tillkommit som sittplatser och skåpet är vänt mot vattnet i samma riktning och tittar med en. Nere i Gamle Dal där originalplatsen var tänkt finns en liten arkivbyggnad. Tanken om ett arkiv fastnade och återkom i arkivskåpet.

Roland säger att skåpet har blivit en barnslig poetisk omskrivning av slusstrapporna. konstruerad för ordning men som inte är i ordning. Han har inspirerats av gamla bilder av fallen här på andra sidan. Bilderna är från sent 1800-tal och fallen är galna, har en vild känsla och mitt i ser man små byggnader som utnyttjar vattenkraften. Det är galet att bygga en stad på ett vattenfall. Repen härmar tyngden av vattnet och trasslet det skapar.

I min sista fråga undrade jag hur han går till väga när han gjuter konstverk i brons?

Roland berättar att han gjuter allt på egen hand. Det skapar större kontroll och utrymme för experiment. Varje val kan göras på detaljnivå. Han gjuter också ofta objektet direkt. Tar alltså inte form av objektet för att sedan gjuta den slutgiltiga bronsen, utan ofta går objektet förlorat. Detta är för att få med så mycket information som möjligt. Tar du en närmare titt på tamparna som väller ut ur lådorna förstår du vad han menar.  

Men det innebär också att han jobbar med chans. –”Några lyckas och vissa misslyckas. Men det skapar ett levande intryck.”

En stor del i det uttrycket kommer också till liv i måleriet av bronsen. Roland säger att det är det stora jobbet, det kan liknas med illusionsmåleri.

Slutligen frågar jag om han önskade att jag ska säga något i hans ställe då han inte har möjlighet att närvara vid invigningen.

- ”Jag säger allt jag vill med skåpet. Önskar att det förundrar, bjuder till motstånd eller roar. Det är öppet för tolkning och kan gärna få helt nya meningar.”

Telefonintervju 22 maj 2024