På Vårviks Gård finns fyra Gotlandskaniner. Gotlandskanin kom till gården på hösten 2005. Kaninerna har genbanksintyg och ingår därför i arbetet med att bevara utrotningshotade lantraser.
På Vårviks Gård finns tre Mellerudskanin. I september 2012 köptes två Mellerudskaniner in till gården från Nordens Ark. Kaninerna har genbanksintyg och ingår därför i arbetet med att bevara utrotningshotade lantraser.
Under istiden fanns den endast i Sydvästeuropa och Nordvästafrika. Tamkaninernas (lat. Oryctolagus cuniculus var. domestica) ursprung är oklart, men de härstammar från vildkaniner, och det finns historiska beskrivningar av tamkaniner som har funnits i Korsika och Spanien sedan mer än 2000 år tillbaka. Med sjöfart och handel spred sig vildkaninen över världen. I Sverige har den vilda kaninen funnits sedan början på 1900-talet, först i Skåne, Halland, Blekinge och på Gotland. Ett tag var det stora problem med skadegörelse på grödor som kaninen orsakade på grund av att stammen var stor.
I Sverige har de funnits som husdjur sedan 1500-talet. På 1950-talet var kaninerna populära som kött- och pälsdjur detta ledde till att det importerades olika stora kaninraser från Europa.
(Tamkaniner får inte förväxlas med de vilda kanin- och harraserna som t.ex.Fälthare (lat. Lepus europaeus)ochSkogshare (lat. Lepus timidus), dessa naturliga vildlevande europeiska raser planterades ut i Sverige under 1800-talet). Vilda kaniner finns fortfarande i Sverige, men nu för tiden hålls antalet nere på grund av sjukdomen kaninpest.
När det söktes efter en större kaninras glömdes de olika gamla lantraserna bort, de flesta dog ut men de två svenska tama lantraser, Gotlandskanin och Mellerudskanin kunde räddas i sista stund. Gotlandkaninen hittades på Gotland i ett mindre restbestånd.
Föreningen Gotlandskaninen arbetar sedan 1985 med bevarande av gamla lantraser och från år 2011 med det officiella genbankssystemet.
Kaniner är gnagare. De har fyra vassa framtänder, två uppe och två nere, dessa växer under hela livet, därför behöver de alltid ogiftiga trä- och kvistbitar i sin hage för att kunna slipa sina tänder. Deras kraftiga långa bakben är till stor hjälp vid snabba förflyttningar vid fara.
Lantraskaninens utseende beskrevs vid århundradets början så här: ”Den förekommer i alla möjliga färger och väger i regel icke mycket (2,5-3,5 kg). Kroppen är intryckt, huvudet hos honan smalare än hos hanen. Öronen är korta, smala och upprättstående. Ögonen är små, pälsen mjuk, korthårig, tät och glänsande”. Rasens naturligt stora färgvariation har lett till att den inte kan godkännas som ren från inkorsningar, eftersom den då inte enligt bestämmelserna har ett enhetligt utseende.
Öronen på Gotlandskaninen är upprättstående, pälsen är kort. Gotlandskaninen blir könsmogen redan vid 4 månaders ålder. De kan fortplanta sig nästan varje månad året runt deras (kullar) brukar vara på mellan 6-9 ungar. Honan har starka modersinstinkter och kan vara aggressiv om något hotar hennes ungar. På 1960-talet ansågs lantraskaninen vara utdöd.
Våra kaniner på Vårviks Gård tycker om att äta gräs och örter under sommaren. Under vintern är deras basfoder hö, det äter de på sin utegård.
De är livliga och nyfikna och intresserade av sin omgivning, de älskar att gräva långa tunnlar under jorden.
Tack vore Edith Johansson i Melleruds kommun finns det bredvid rasen Gotlandskanin en till gammal lantraskanin kvar, den kallas nu Mellerudskanin. Denna besättning har funnits där sedan 1937, då Ediths familj hade med sig kaninerna när de flyttade från Kristinehamn. Alla dagens Mellerudskaniner härstammar från Edit Johanssons kaniner. De är akut hotade och vid inventering 2010 fanns det endast 72 registrerade avelsindivider. Trots det låga antalet djur har rasen inte visat några tecken på inavelsrelaterade symtom. Mellerudskaninen blev godkänd som en egen gammal svensk lantras av jordbruksverkets genbanksregister över utrotningshotade svenska husdjursraser år 2011.
Mellerudskaninen skiljer sig inte så mycket i kroppsform från Gotlandskaninen, de är kanske inte lika livliga och passar därför bra som sällskapsdjur. Mellerudskaninen är tillsammans med Gotlandkaninen våra enda lantraskaniner. De påminner om varandra i storlek och form, men Mellerudkaninen är lugnare i temperamentet och passar bra som sällskapsdjur. Mellerudskaninerna är medelstora, har kort päls och stående öron. Pälsen är svartvit med holländsk teckning eller albino.
