På Vårviks Gård finns två koraser: Fjällko och Rödkullako. Båda är svenska lantraser där Rödkullakon är utrotningshotad och ingår i arbetet med att bevara utrotningshotade lantraser. Korna på gården går ute året om, i enlighet med sitt ursprungliga beteende. De har ett eget hus, en ligghall, i sin hage där de kan sova på nätterna.
Det här är vår Rödkullako Julia. Hon föddes 2013. Hon har ett genbanksintyg vilket betyder att hon ingår i arbetet med att bevara utrotningshotade lantraser.
Det här är vår Fjällko Turild. Hon föddes 2009 och kom till gården samma år. Turild trivs mycket bra tillsammans med vår Rödkullako Julia - de ses nästan alltid tillsammans i sina hagar. De går ute året om i enlighet med sitt ursprungliga beteende.
Den lätthanterliga, nordsvenska Fjällko-rasen är en gammal lantrasko och var en gång en utpräglad mjölktyp. Rasen är formad av det jordbruk som bedrivits i norra Sverige de senaste 2000 åren och räknas idag som utrotningshotad.
Fjällkon var den mest populära och vanligaste av våra svenska lantraser. Den har troligen funnits i norra Sverige sedan vikingatiden. I alla tider var hon inte bara viktigt för vikingarnas matförsörjning utan hon har hållits som tamboskap under många generationer av fä- och lantbönder för sin rikliga mjölkproduktion.
Fjällkon är en lättrörlig, intelligent och social ko med unika egenskaper som kommer att vara eftertraktat i ett framtida miljövänligt, resurssnålt lantbruk. Båda könen hos Fjällkorasen är kulliga (utan horn) med svankig rygg och ganska långa ben och den är både stark och tålig. Jämfört med moderna avlade koraser ger de idag inte så mycket mjölk, men mjölken är desto fetare. Hon klarar det nordiska bistra och kalla klimatet utmärkt och är bra anpassad till de svåraste förhållandena i den naturliga miljön. En Fjällko är något mindre än Rödkullan och är ett mycket nyfiket och sällskapligt husdjur.
Är 1893 fastslog den statliga norrländska premieringsnämnden att fjällrasen skulle vara övervägande vit med små rödgula eller svarta tecken, den så kallade vita uniformen. En anledning till detta var att man ville förvissa sig om att rasen inte skulle vara påverkad av korsning. Färgkravet gjorde tyvärr att den genetiska variationen i rasen begränsades, vilket ledde till inavel. Detta blev en katastrof för rasen.
Man blev tvungen att korsa in en del tjurar från ”sidet trönderfe” och ”ostfinsk” boskap. År 1938 slogs fjällrasen ihop med rödkullorna till en ras benämnd Svensk kullig boskap. De hölls ändå i stor utsträckning isär även i fortsättningen. Efter den kraftiga rationaliseringen av lantbruket under 1950- och 60-talet befarades att rasen helt skulle dö ut.
Projekt Rädda Fjällkon startade 1993 och 1995 bildades föreningen Svensk Fjällkorasavel, med syfte att återskapa en renrasig fjällkoraspopulation. Enligt statens jordbruksverk är Fjällkon fortfarande starkt hotad.
Tamboskap som kallas nötkreatur (lat. Bos taurus)är domesticerade klövdjur och kommer ursprungligen från en sen länge utrotat europeiska uroxe. Rödkullan är en typisk gammal nordsvenk lantras som mest har används för mjölk- och köttkonsumtion eller som dragdjur. Förr var Rödkullan vanlig i Dalarna och landskapen däromkring. Den första Rödkullan man känner till här i vårt landskap Västergötland finns beskrivet år 1842.
Rödkullan erkändes som en ren ras 1912 och då startades en avelsförening för att bevara släktet. Mot slutet av 1930-talet fanns det ca. 30 000 djur i mellersta Sverige. På 1970-talet hade antalet renrasiga rödkullor nästan helt dött då utländska avelsraser prioriterades. Till sist fanns det endast 18 kor och en tjur kvar och man tvingades att ta in rödkullor från västra Norge. Idag anses rasen som akut hotad!
Rödkullan är röd i olika nyanser från gul till mörkbrun. En vuxen ko kan väga mellan 350-600 kg. Den kan ha vita markeringar eller kan vara brokig. Rödkullan har ett livligt temperament och god härdighet med starka ben och klövar. Den har lätt för att få kalvar och att föda.
Födan består främst av gräs och rödkullan är idag viktig för att bevara det kulturella landskapet. Som idisslare saknar de tänder i överkäken och riverdärför av gräsetmed hjälp av tungan. Idisslare kan med sin tunga inte sortera bort skräp (t.ex. metallburkar, glas eller plast) från ängen som hästar kan göra, utan detta sugs när i magen, där det kvarstannar och kan orsaka livshotande besvär.
Honan kallas ko, hanen tjur, en hona som uppnått en ålder av ett år men som inte har kalvat kallas kviga. En unge kallas kalv och en kastrerad tjur heter oxe.
Redan från början var Rödkullakon med i Vårviks Gårds verksamhet och vi hade flera individer på gården av denna utrotningshotade lantras. Även om det beskrivs att de har ett livligt temperament, så är vår Rödkullako lugn och tam i lösdriften, men man måste alltid vara försiktig och respektfull för det är ett stort djur.
Att de inte har horn beror inte på att det är bortbrända, som man oftast gör på tamboskap, utan Rödkullan har inga horn. Den är kullig (hornlös), som menas att rasen genetisk saknar horn. Ur säkerhetsaspekt passar detta vår verksamhet bra, då risken för olycka på grund av vassa horn minskar.
