Fårhannen kallas bagge eller vädur, honan kallas tacka. En kastrerad bagge heter hammel och ungarna kallas lamm.
Nyklippta får inför sommaren, i hagen på Vårviks Gård. Kom gärna förbi och titta på fåren.
Får (lat. Ovisaries domesticus) hör till ett av vara äldsta tamdjur. De tidigaste fynden är 11 000 år gamla och härstamma från persiskt territorium. I Sverige har man haft fårhållning sedan bronsåldern (ca 5000 år) och sedan dess har fåren varit ett av våra viktigaste husdjur, med en god produktion av både kött och ull. Idag finns det många olika fåraser i Sverige, av vilka de gamla svenska lantraserna (allmogefår) endast utgör en liten andel. De gamla svenska lantrasfåren tillhör en särskild grupp som kallas det Nordeuropeiska kortsvansfåret, som innefattar en mängd olika inkorsningar och blandningar sedan 1800-talet då benämningen infördes. Får i Skandinavien, Finland, Nordryssland och de norra delarna av Storbritannien har vissa gemensamma drag. Denna ras kännetecknas av en liten tillväxt, små öron och en kort svans med hår istället för ull.
Får är idisslare och äter främst gräs, klöver och andra växter som finns i fårhagen eller i öppna kulturbevarande landskap. Lantrasfåren i Sverige har under många år blivit anpassade till sin respektive lokala miljö och skiljer sig därför mycket i både utseende och egenskaper. Gemensamt för alla fårtyper är att de varierar i färg. De kan vara svartgrå, men även bruna, vita eller spräckliga. Lantrasfåret är ganska litet till växten, en vuxen tacka väger ca 35-60 kg och ullen är ganska kort och grov. Det finns en stor variation i horn hos denna ras: Baggarna har oftast horn, men de flesta har ett krökt och inte för stort horn, som är nedåt/framåtböjt medan tackorna är utan horn (kulliga) eller har mycket små horn.
Hanen kallas bagge eller vädur, honan kallas tacka, en kastrerad bagge heter hammel och ungarna kallas lamm. Fullvuxna tackor brukar föda 2 lamm åt gången.
På Vårviks Gård finns fyra generationer Värmlandsfår. Värmlandsfår kallas också Skogsfår. Fåren på gården härstammar från tre tackor och ursprungstackan är hämtad från Nordens Ark. Fåren har ett genbanksintyg, vilket betyder att de ingår i arbetet med att bevara utrotningshotade lantraser. Fåren går ute året om i enlighet med sitt ursprungliga beteende och de har ett eget hus, en ligghall, i sin hage där de kan sova på nätterna.
Skogsfåret tillhör den svenska lantrasen. Under 1800-talet riskerade Skogsfåret att trängas undan av importerade fårraser. I först början av 1900-talet togs de inhemska rasen tillvara igen. Då fanns det endast kvar relativt opåverkade besättningar på Gotland, i Bohuslän och Värmland samt på enstaka platser uppåt landet. Dagens Värmlandsfår härstammar från en besättning av skogsfåret i Värmland. Tack vare gemensamma krafter räknas inte Värmlandsfåret som utrotningshotad.
Hösten 2006 kom de första Svärdsjöfåren till Vårviks Gård. De är tama och sällskapliga och går bra ihop med våra Värmlandsfår. Fåren har genbanksintyg och ingår därför i arbetet med att bevara utrotnings-hotade lantraser. Fåren går ute året om i enlighet med sitt ursprungliga beteende och de har ett eget hus, en ligghall, i sin hage där de kan sova på nätterna.
Svärdsjöfåren är en unik typ av skogsfår som härstammar från Svärdsjö socken i Darlarna och tillhör också gruppen allmogefår (nordiska kortsvansfår).De är mycket effektiva betesdjur, tåliga och är ett utpräglat flockdjur.
De är små till växten och väger sällan över 30 kg. Fåren är oftast vita, ibland mörkfläckiga i ansiktet och på öronen. Även svarta får med vita fläckar förekommer.
Tackorna är av naturen hornlösa, däremot kan baggarna ha små horn. Ullen är mycket knollrig, smått krusig, mycket mjuk och finfibrig,vilket är mycket uppskattat i hantverk.Ullen användes förr till att göra stickgarn och skinnen bereddes och syddes till skinntröjor.
Svärdsjöfåren kan lamma året om och ibland till och med flera gånger om året. De får oftast tvillingar och i vissa fall trillingar. Fåren har en utpräglad flockkänsla. De är i dag den mest utrotningshotade lantrasen och bevaras i genbanksregistret hos Föreningen Svenska Allmogefår sedan 1997.
De första Klövsjöfåren köptes in till Vårviks Gård hösten 2011. Fåren har genbanksintyg och ingår därför i arbetet med att bevara utrotningshotade lantraser. Fåren går ute året om i enlighet med sitt ursprungliga beteende och de har i sin hage ett eget hus, en ligghall.
Klövsjöfåren härstammar från Klövsjö i Jämtland, där en familj har hållit dem i flera generationer. Från dessa djur köpteIvar Andreasson år 1991 upp en liten grupp med äldre tackor och ungdjur. Från hans besättning spreds sedan djuren i Halland och i Skåne. År 2003 började Johan Petersson ett inventeringsarbete av alla Klövsjöfår och Föreningen Svenska Allmogefår fick in årsrapporter från besättningar med Klövsjöfår för genbanksregistret.Antalet djur som är med i genbanken ökar nu stadigt, men fler får behövs registreras i genbanken. Det finns idag ca 100 Klövsjöfår i 14 besättningar. Rasen är akut utrotningshotad.
Dessa får kan bli ända upp till 15 år.Tackorna är brunstiga året om och kan därför lamma två gånger om året.Tackorna är exemplariska mödrar och får vanligtvis två lamm och lammar bra i grupp. Baggen är mycket beskyddande mot tackor och lamm. Klövsjöfåren är i allmänhet mycket tillgivna. I denna får-ras är i regel båda könen hornlösa (kulliga), men det fanns baggar med horn i den ursprungliga flocken.Klövsjöfåren är ofta vita eller svarta med vita strumpor och/eller täckning i ansiktet. Även gråa och bruna får förekommer. Dehar ett ullfritt ansikte som glänser och en kort svans. Kroppshållningen är ganska låg och bred.
Klövsjöfårets ull har vanligtvis en fin glans och lyster och den är bra lämpad för att spinna och tova.Ullen är av ryatyp, växer oftast så lång att den når ner till marken och har tydlig mittbena. Det förekommer även djur som har vadmalsull.
Dala pälsfår är en ny svensk lantras på Vårviks Gård. Fåren har genbanksintyg och ingår därför i arbetet med att bevara utrotningshotade lantraser. Fåren går ute året om i enlighet med sitt ursprungliga beteende och de har i sin hage ett stort fårhus.
Dala pälsfår var under 1800-talet en omtyckt fårras då den var väl anpassad till den svenska naturen och dess olika betesvillkor. Fåret, som också tillhör gruppen allmogefår (norska kortsvansfår), härstammar från byn Åsen i Älvdalens socken och har funnnits i byn under en lång tid. Deras skinn har varit mycket eftertraktat, därifrån har de fått sitt namn Dala pälsfår. Då fåren tidigare hölls i lokala slutna besättningar, har det funnits flera varianter av rasen och med olika i ulltyp, färg och utseende.
År 1976 inköptes de första fåren av en medlem i Föreningen Svenska Allmogefår. År 1996 hittades några får av rasen i Sörsjön. En bagge togs tillvara, som fick stor betydelse för bevarandet av den gamla svenska lantrasen. Genbanksregistreringen för Dala pälsfår startade år 2011.
Baggarna är behornade och tackorna är oftast kulliga (utan horn). Dala Pälsfåren är små, men friska och härdiga. Baggarna väger ca 50 kg och tackorna ca 30 kg, mankhöjden är omkring i medeltal 58 cm. De flesta fåren är vita, men kan ha mörka fläckar på har på kropp, huvud och ben. Ibland förrekommer också svarta lamm som oftast blir grå som vuxna.
Dala pälsfår kännetecknas av att "de har en stark flockkänsla och har alltid en ledartacka med hög rang och en "vaktmästartacka" med låg status i flocken. De har kvar mycket av den vaksamhet som krävdes för att "fäboddjur" skulle klara sig. Vilket innebär att de knyter an till sin skötare men är misstänksamma mot främlingar." (enligt Föreningen Svenska Allmogefår)
"Dala pälsfår har en mycket hög kvalitet på sin ull. Rya, gobeläng och finull är tre vanliga ulltyper som ibland kan finnas på ett och samma Dala pälsfår. Hos vissa Dala pälslamm förekommer ull av ryatyp med speciella lockar, så kallade franslammskinn. Av sådan ull tillverkas kantband, kallade bräm, som pryder Daladräktens vinterkappa. Vasaloppets kranskulla bär av tradition en sådan dräkt, med bräm av just Dala pälsfår.",(enligt Slottskogen Göteborgs Stad)
Helsingefåret är en gammal svensk lantras som har funnits i Hälsingland i minst 200 år. Dess ursprung kan spåras tillbaka till det nordiska kortsvansade fåret.
Helsingefåret är medelstort till stort i storlek och har en robust kroppsbyggnad. Pälsen är vit och täckt av tjockt ulligt lockigt eller vågigt ull. Både tackor (honfår) och baggar (hanfår) har horn.
Helsingefåret har traditionellt använts för sin ull, kött och skinn. Ullen är av god kvalitet och kan användas för hantverk och stickning. Även om rasen inte är lika vanlig idag, har den ett kulturellt värde och används fortfarande för att bevara landskapsbilden i vissa områden.
Helsingefåret är en tålig och härdig ras som är väl anpassad till det nordiska klimatet. De kan klara sig bra i kargare betesmarker och har en god förmåga att klara sig på begränsade resurser.
Helsingefåret är klassificerat som en hotad lantras enligt Nordiska Genresursgruppen för Husdjur (NordGen). Det finns insatser för att bevara rasen och främja dess hållbarhet och genetiska mångfald.
Helsingefåret har en viktig roll i bevarandet av det svenska lantbrukets kulturella arv och är en del av landets djurgenetiska mångfald.
