Välkommen till hönshuset

Orusthönsen på Vårviks Gård har genbanksintyg och ingår därför i arbetet med att bevara utrotningshotade lantraser. Hönsen går ute året om i enlighet med sitt ursprungliga beteende och har även tillgång till innevistelse i hönshuset, där de olika sorterna hålls åtskilda för att inte deras gener ska blandas.

På Orust och Tjörn fanns rasen Orusthöna som anpassats till den karga, vindpinande miljön av skärgårdar. Där fanns det inte mycket naturlig mat för höns, så de behövdes livnära mycket med fiskrens. Dessa höns är bra anpassade efter det bohuslänska klimatet. Orusthönan anses ha klarat sig bra från inkorsningar av andra raser. Den Svenska lanthönsklubben påbörjade 1986 redan förstår den kulturella och genetiska värde och att tog upp Orusthönan i bevarande av svenska lantraser och fick sen 2001 sin status i genbanksregistret av Jordbruksverket.

På grund av kustens torftiga förhållanden förblev hönan liten till växten. Deras fjäderdräkt är spräcklig svart och vit och därmed mycket bra anpassat till det stenprickiga västkustmiljön. Temperamentet kan vara livligare än hos större hönssorter. Den är härdig i sin uppkomstmiljö och motståndskraftig mot vanliga hönssjukdomar. Den oförädlade lantrashönan har en liten, men robust kroppsform och väger mellan 1-2 kg. En orusthöna lägger ca. 150 ägg per år.  Tupparna kan vara ganska aggressiva jämfört med större hönsraser.

Hedemorahöns på Vårviks Gård har genbanksintyg och ingår därför i arbetet med att bevara utrotnings-hotade lantraser. Hönsen går ute året om i enlighet med sitt ursprungliga beteende och har även tillgång till innevistelse i hönshuset, där de olika hönsen hålls åtskilda för att inte deras gener ska blandas.

Som nästan alla allmogehöns var också Hedemorahönan mycket nära att utrotas. Denna lantras var länge en uppskattad gårdshöna runt Hedemora trakten i Dalarna. Dessa höns har lång tradition som brudgåvor och har funnits på gårdarna så länge man minns och kan berätta. Man hittade en flock Hedemorahöns i byn Trollebo år 1882 och den bevaras nu oförädlad i den Svenska Lanthönsklubben från 2012 i genbanksregistret.

Gotlandshönsen på Vårviks Gård har genbanksintyg och ingår därför i arbetet med att bevara utrotnings-hotade lantraser. Hönsen går ute året om i enlighet med sitt ursprungliga beteende och har även tillgång till innevistelse i hönshuset, där de olika sorterna hålls åtskilda för att inte deras gener ska blandas.

På Fårö hittades under 1970-talet få besättningar av den gamla gotländska stammen: Gotlandshöna, som är en härdig lantras och hölls fritt på Fårö i öppna fårhus under hela året. Detta hönssläkte härstammar från fyra besättningar som letades fram under 1980- talet. Den första flocken, sju hönor och två tuppar, hittades på en enslig gård på Fårö på Gotland. Ägaren hade haft hönsen under hela sitt liv och samma gällde för hans far. Detta, kombinerat med att inga nya anskaffningar gjorts under hela den här tiden, gör gotlandshönan till en av våra mest opåverkade lantraser. Den skulle till och med kunna vara avkomling i rakt nedstigande led till vikingatidens höns. Gotlandshöns bevaras av Svenska Lanthönsklubben i genbanksregistret från år 2012.

Gotlandshönan har en robust kroppsform, växer liten långsamt. Hönsen är medelstor till stor, med en höna på ca två kilo och en tupp på upp till två och ett halvt kilo. Färgen på fjäderdräkten varierar mellan brunt, gult, svart, grått, blått och vitt. Hönan kan ruva till och med när det är riktigt kallt. En gotlandshöna lägger ca 150 ägg per år och färgen på ägget kan vara benvit till svagt brun eller beige.

På Vårviks Gård finns en naturlig korsning blant annat mellan dvärghöna och svarthöna som kallas Kalles blandning. De är inte utrotningshotad och har inte genbanksintyg. Hönsen går ute året om i enlighet med sitt ursprungliga beteende och har även tillgång till innevistelse i hönshuset, där de olika hönsraser hålls åtskilda.

På Vårviks Gård finns en egen avdelning med osäkra korsningar mellan olika lantrashönser som kallas Kalles blandning. De har fått sitt namn efter Karl-Erik som arbetade på Vårviks Gård i många år. Med Kalles blandning menas en egen isolerad hönsgrupp som vi är inte säkert på om de höns blev korsade raser. De är därför inte utrotningshotad och har inte genbanksintyg. Vi ansåg att denna blandade hönsgrupp har samma rätt att bli gammal som vår policy gäller med alla våra andra utrotningshotade lantraser på Vårvik.

I denna särskilda hönsgrupp finns också bland annat höns eller tuppar som blir utstöt eller mobbat av sin egen rasgrupp. Det visade sig att vi kan i denna hönsgrupp även blanda ihop en utrotningshotad lantraskanin, det fungerar utmärkt bra och gynnar därmed mångfaldsprincipen av olika arter.